| Trotskij.se | 
|
| All trademarks are © their respective owners, all other content is © e107 powered website. e107 is © e107.org 2002/2003 and is released under the GNU GPL license. Anpassat av Marcos_kompis och atsvensson för Trotskij.se. Webmaster Anders_S. Pro Styla designed by bbinder and coded by SCuM. |
on 11 apr : 17:16
Kommentarer: 1
Vi lever i en illusionernas värld. Kapitalismen skapar illusionen om att man ska få ett rikt och bra liv med många materiella fördelar. Men i verkligheten håller skeppet sakta men säkert på att sjunka. Arbetslösheten ligger kvar på krisnivåer samtidigt som kapitalisterna (och staten) skär guld med täljkniv och de privilegierade plockar ut mer och mer. Allt fler kommer aldrig in på riktigt i arbetslivet. Samtidigt tvingas många som har jobb att ställa upp på mer och mer övertid, de får allt mindre tid över åt sina barn och till att fungera socialt, människor blir sönderstressade som aldrig förr och vi får en omfattande dold ohälsa i samhället som visar sig i att konsumtionen av värktabletter, lugnande medel och sömnmedel slår rekord.
De arbetslösa, sjukskrivna m.fl. attackeras med siktet inställt på att göra arbetskraft billigare så att lönerna kan pressas ned för dem som har arbete. Tillfälliga anställningar, springvik, att arbetare tvingas skaffa F-skattesedel och sedan ta korta påhugg - sådana varianter blir vanligare och vanligare och handlar om samma sak: att "arbetsgivarna" ska slippa så billigt undan som möjligt genom att ta ifrån de arbetande så mycket trygghet och rättigheter som möjligt. Ännu en variant på samma tema är att skapa en sektor av arbetsmarknaden där inga (eller sämre, t.ex. polska eller estniska) kollektivtavtal gäller (låt vara att EU:s tjänstedirektiv för tillfället fått sina vassa kanter avslipade tack vare omfattande protester emot det). Även andra grepp för att komma åt arbetsrätten kan vara på gång: se bara på vad arbetsköparna och deras regering försöker driva igenom i Frankrike! - och åtminstone Centern har uttryckligen sagt sig vilja tillämpa detta här i Sverige.
Borgerligheten och socialdemokratin försöker lura oss att tro, att allt blir billigare, bättre och effektivare om man bara "avreglerar". Men se bara hur det blev med elen: vi betalar mer än någonsin! Pensionerna är beroende av hur det går på aktiemarknaden, där det spelas med allas trygghet på gamla dar som insats. Nå, kan wallenbergare, finansvalpar och börshajar spela så kan väl andra i varje fall hoppa på den nya pokertrenden och drömma om den storvinst som ska lösa alla problem i denna sköna nya värld? Under tiden ökar spelberoendet och kronofogden får bara fler "hembesök" att göra.
I år är det valår: det ska väljas vilka som ska förvalta det bestående och svika löften under de nästkommande fyra åren. Många tror fortfarande på socialdemokratin för att den försöker bromsa en smula medan de öppet borgerliga partierna vill trampa mer på gaspedalen, men de flesta fattar att socialdemokratin för den skull inte är något alternativ, utan hoppas helt enkelt hejda kapitalismens rovdrift - den rovdrift som äter sig in i allas våra liv. Det talas vitt och brett om "frihet" och "demokrati" - men det svenska folket har aldrig bestämt att det ska vara så här.
Svaret på det brukar vara att framställa de rika utsugarnas klassintressen som om de vore något annat, något slags naturkraft som det är poänglöst att ifrågasätta, ungefär som vädersystemen med hög- och lågtryck, eller jordbävningar eller tyngdlagen. Det är därför som det t.ex. blivit så tyst när det gäller att kräva arbete åt alla - precis som om det inte går att begära något av "arbetsgivarna", bara anpassa sig till dem och hoppas att de ska blidkas. Det är "Marknaden" som får det att verka så - en opersonlig ekonomisk mekanism som ingen riktigt kan ta på och som verkar oåtkomlig och allsmäktig. En mekanism för klasskamp mot det stora folkflertalet. Kapital är bestämmanderätten över andras obetalda arbete - och mycket vill ha mer, så är det ju. Några hundra arbetare som sparkas på ett ställe, någon annanstans läggs en skola eller ett äldreboende ner - sådant betyder ingenting för de snyltare och parasiter som äger eller kontrollerar kapitalet.
Nej, den enda lösningen på alltsammans är att ta strid: strid för jobben innan ännu fler tas bort, strid för den sociala trygghet som trots allt fortfarande finns här innan den monteras ner ännu mer, strid för en drägligare och mer människovärdig tillvaro innan det bara finns hägringar, glitter och illusioner kvar - och om dessa strider ska lyckas måste de växande skaror som redan ställts utanför och hänvisas till samhällets marginaler komma med.
Någon hjälp från fackföreningsbyråkratin (och deras motsvarigheter inom t.ex. hyresgäströrelsen, PRO o.s.v.) blir det inte; från det hållet har vi bara att räkna med käppar i hjulen. De är inte medlemmarnas verkliga företrädare - de lever gott på deras bekostnad och har lättast av allt att identifiera sig med "motparten". Det ligger i deras intresse att förskansa sig i sina ställningar, bakom sina privilegier, och försvara dessa mot det "egna" fotfolket. Från öppet borgerligt håll försöker man ofta plocka poäng på att angripa pampväldet, men det motsäger inte att pamparna faktiskt fungerar som kapitalismens förlängda arm. De vill förstås inte bli överflyglade genom att folk går samman och tar saker och ting i sina egna händer. Därför är arbetarbyråkratins och arbetsköparnas intresse av "samförstånd" och klassamarbete ömsesidigt, oavsett om det händer att de ibland grälar lite sinsemellan.
I de gamla öststaterna hade man visserligen ingen öppen marknad (annat än möjligen i begränsad omfattning) och ekonomin var i stort sett statsägd, men det var ändå inte de arbetande massorna som styrde. Också detta var en form av kapitalism, och i grund och botten fungerade den på samma sätt: "planhushållningen" var bara en fasad. Liksom alla företag här konkurrerar med varandra och försöker köpa billigt och sälja dyrt - en ekvation som naturligtvis inte går ihop - var det en ständig huggsexa om resurser mellan företagen i det gamla östblocket. Varubrist och långa köer var inflationens bakvända sätt att visa sig när det officiella penningvärdet var låst. Det var alltså bara till namnet dessa länder hade något med socialism att göra, och det gäller förstås även de sista resterna idag: Kuba och Nordkorea.
Att verkligen skapa ett nytt och bättre samhälle, ett som är socialistiskt på riktigt, handlar därför inte bara om att ta ifrån kapitalisterna deras produktionsmedel och formellt föra över dem i samhällets ägo, utan om att göra det i praktiken. Det betyder för det första att det inte räcker med löntagarfonder eller ens ett enkelt förstatligande - den nuvarande staten måste ersättas med en helt ny stat, en arbetarstat. För det andra måste arbetarklassen se till att verkligen styra den. Därför är arbetarkontroll det avgörande: när de som arbetar också har kontrollen över sina egna arbetsplatser och styr samhällsekonomin som helhet - då blir det en riktig planhushållning. Det är det som menas med det utskällda begreppet proletariatets diktatur: all makt åt arbetarklassen. Arbetslösheten, detta vansinniga slöseri med människor, försvinner och det kommer inte att bli lätt att förklara för kommande generationer hur något så konstigt kunde finnas. All kunnighet, initiativförmåga, ansvarskänsla, uppfinningsrikedom o.s.v. får fritt spelrum, för alla arbetar ju åt sig själva, gemensamt. Det blir arbetsglädje också, för vem blir väl glad av att bara gå och slava åt andra?
Det här är inget vi åstadkommer i en handvändning. Först och främst, här och nu, gäller det att börja med enkla saker, att på nytt göra erfarenheter av vilken styrka som ligger i solidariteten, i att kämpa enat och med fast sammanhållning. Det viktigaste är inte stora ord och braskande paroller, utan att bygga upp en självständig rörelse på arbetsplatserna, bland de arbetslösa, bland skolungdomar o.s.v. som är kapabel att göra motstånd mot varje framstöt från kapitalet och dess politiker och förvaltningsapparat - göra motstånd och så småningom, när kraftsamlingen blivit tillräcklig, vända på styrkebalansen och gå till motoffensiv. Vi kan vara säkra på att då, om inte förr, kommer det att ta hus i helvete. De rika kommer att klamra sig fast och försvara sig hårdnackat, och den nuvarande statsapparaten, polisen, SÄPO, t.o.m. armén, kommer att hjälpa dem. Till slut kommer de inte att klara det, eftersom det trots allt rör sig om en liten obetydlig minoritet som ska backas upp till varje pris. Arbete mot kapital är - när det räknas i människor - miljoner mot några tusen. Inget går dock av sig självt; det behövs en kompromisslöst revolutionär politik - och marxismen-leninismens teori att vägleda den.
Vänsterpartiet står inte för något sådant, och det gör inte heller de olika mindre grupperna längre ut på vänsterkanten. De marxist-leninistiska krafterna i Sverige är än så länge numerärt helt obetydliga, och det kommer att dröja innan vi blivit så många att vi kan gripa in i, leda och utveckla kampen. Det vi gör än så länge, är att ställa uppgiften - för att på ett planmässigt och målmedvetet sätt genomföra den, steg för steg. Därför har nu Arbetsgruppen Röd Gryning (ARG) bildats.
ARG verkar för skapandet av ett äkta kommunistiskt parti i Sverige. Ett parti med djupa rötter i arbetarklassen, med skolade och medvetna medlemmar som förstår vad som händer och sker och kan visa vad som måste göras, och som samtidigt är tillräckligt erfarna för att sammanfatta lärdomar från misstag och framgångar så att marxismen-leninismen verkligen tillämpas istället för att stelna till en livlös dogm eller tänjas till uppgiven anpasslighet.
Just för att de varianter av påstått "marxistisk" teori som tillhandahålls från olika håll är revisionistiska förvanskningar - d.v.s. innehållet har reviderats, dess revolutionära kärna har gröpts ur och ersatts med den ena eller andra sortens stalinism, trotskism eller "vänster"-socialdemokrati (reformism) - måste en särskilt stor vikt läggas vid att gå tillbaka till klassikerna, till Marx, Engels och Lenin, och bygga vidare utifrån dem. Därför kommer ARG att kombinera agitation och aktivt deltagande i dagskampen med teoretiskt arbete, debatt och polemik.
Vi uppmanar alla ärliga förkämpar för arbetarklassens och socialismens sak, som instämmer i det som här sagts, att ta kontakt med oss. Vi har ännu inte någon postbox, men e-postadressen är:
arbetsgruppen.rod.gryning@hotmail.com
Stockholm den 7 april 2006