En liten grupp startar eget

Till alla medlemmar i Arbetarförbundet Offensiv (Om Marxistisk Vänster, kom. Trotskij.se)

En liten grupp startar eget

Förklaring från AF Offensiv om ett avhopp ur förbundet

En liten gruppering, nästan utan undantag studerande ungdomar, meddelade den 10 april att de lämnat Arbetarförbundet Offensiv. När AFOs ledning fick information om avhoppet uppmanade vi dem att istället stanna kvar och i debatter föra fram sina åsikter, men de valde att lämna förbundet. Vi vill här förklara orsakerna till deras utbrytning och bemöta en del av den smutskastning den här gruppen redan inlett mot förbundet. Att besvara allt som de tar upp är omöjligt i det här brevet, det skulle krävas en bok.

Några medlemmar kanske tycker att det är onödigt att spendera tid och resurser på att bemöta lögner och argument från en utbrytargrupp. Detta är ju inte en splittring av AFO, utan en liten grupps avhopp. Men det vore fel att förbigå det som hänt med en axelryckning. Svar och förklaringar kan användas för att ytterligare klargöra Offensivs inställning i viktiga frågor. Dessutom kommer deras smutkasming att användas av andra motståndare till Offensiv, t ex byråkrater i SSU, Ung Vänster eller facket.

Avhopparna har en helt annan syn än AF Offensiv i fråga om rättvisekampanjerna, parollen om ett nytt arbetarparti, enhetsfrontsinitiativ, antirasismen och demokratisk centralism i förbundsbygget mm. De har nu bildat sin egen sekteristiska studiegrupp, långt från arbetarklassens liv och kamp.

De som lett avhoppet har under en längre tid inbjudit i första hand passiva ungdomar till hemliga möten som mest handlat om var och ens personliga missnöje med Offensiv. De har inte lyckats övertyga en enda arbetare i vårt förbund. Den gemensamma nämnaren har varit oförmågan att leva upp till den nya politiska situationen och viljan att få utföra individuella prestationer istället för att vara lagspelare. Det mesta av deras kritik mot AFOs påstådda "urartning" i både "reformistisk" och "stalinistisk" riktning, har de aldrig tagit upp till öppen debatt inom förbundet. Förbundsledningen och distriksstyrelsen i Stockholm har däremot organiserat demokratiska debatter med företrädare för denna grupp så fort åsiktsskillnader blivit kända. Själva har de föredragit att verka bakom ryggen på medlemmarna, och förberett en utsplittring, när de insåg att de skulle förlora sina egna anhängare under demokratiska debatter inför och under kongressen i maj.

Politiska skillnader

Politiskt består deras linje av en både sekteristisk och konservativ motvilja och i efterhand kritik mot större delen av de initiativ förbundet tagit de senaste åren. De nedvärderar den historiska elevkampen under våren 1995. De är emot enhetsinitiativen som Rättviselistan i EU-valet och nedvärderar demonstrationen den 16 mars. De är motståndare till parollen om ett nytt arbetarparti. För dem är kampen mot statens rasistiska flyktingpolitik ingen viktig antirasistisk fråga. Deras företrädare har istället utmärkt sig genom ogenomtänkta förslag om isolerade aktioner mot fascister.

Gruppen vill eller kan inte se de enorma motsättningar som laddas upp i det svenska samhället. De missar helt den förändring av arbetarnas och de mest förtrycktas medvetenhet som pågår under ytan. Istället för initiativ som 16 mars - där vi genomförde bred värvning till Offensiv och förde ut våra ideer till alla deltagare - betonar gruppen bokliga studier och "individer och små grupper som ansluter sig till marxismen". På grund av sin vilja att vända sig inåt utesluter de utbrottet av större kamprörelser och drar slutsatsen att "nederlag är det troligaste resultatet av vild strejk idag".

Fakta och verklighet saknas i deras skrivbordsanalyser. Under 1995 var antalet strejkdagar det högsta i Sverige sedan storkonflikten 1950. Med "vilda" strejker hindrade arbetarna på Skogaholms Bröd avskedanden, höjde SSAB-arbetarna lönerna osv. Marxisters roll är inte att bara observera, utan också att ingripa och ta initiativ. Offensivs uppgift är att ingripa i kamp, som i kommunalstrejken i höstas, och att ha direktkontakt med de mest medvetna och kämpande skikten i samhället. Vi har också uppgiften att ta initiativ som samlar kampen och ge en väg framåt. Offensiv har under de senaste åren allt mer utvecklats till ett, en så länge litet, marxistiskt parti som lever och kämpar med arbetarklassen, till skillnad från utbrytargruppen som står helt isolerade från klassen.

Avhopparna tror att definitioner som "arbetarparti" och "reformism" varar för evigt. De tar upp att socialdemokratins politik minsann tjänade kapitalet och angrep arbetare även under första och andra världskrigen, men att partiet ändå var ett reformistiskt arbetarparti. Och att läget mer eller mindre är detsamma idag. Vi håller med om att rader av socialdemokratiska regeringar fört en kapitalistisk politik. Skillnaden mot för 50 eller 80 år sedan ligger inte där. Då hade (s) fortfarande ett socialistiskt mål, ett program för standardförbättringar för arbetarklassen, partiet bestod av arbetare och - i det här fallet avgörande - det sågs av arbetarklassen som sitt eget parti. Och faktum är att marxister även på den tiden byggde nya arbetarpartier vid sidan av (s).

En levande dialog med arbetarklassen visar att synen på socialdemokratin idag i grunden har förändrats. Viktiga skikt inom arbetarklassen har dragit slutsatsen att (s), eller (v) för den delen, aldrig kommer att kunna användas som redskap för förbättringar. Ur socialdemokratins förborgerligande har Offensiv dragit slutsatsen att vi måste resa parollen om ett nytt arbetarparti. Utbrytargruppen lever i det förgångna när de talar om (s) och (v) som "attraktionspolerna för arbetare i Sverige", och om "massorna, som idag är knutna till (s) eller (v)". Likt liberala politiska kommentatorer är utbrytargruppens synfält helt begränsat till valen. Men att arbetare röstar på (s) eller (v) är inte ett tecken på attraktion, utan på bristen på alternativ.

Avhopparna påstår att Offensivs paroll om ett nytt arbetarparti dels betyder att det nya partiet skulle vara som Rättviselistan, dels att det skulle vara ett reformistiskt parti, och därmed kommer att urarta på samma sätt som (v). Detta är helt felaktigt. Vi arbetar för en valallians i riksdagsvalet 1998. Detta är inte samma projekt som vår paroll om ett nytt arbetarparti, även om en sådan allians kan vara ett viktigt steg på vägen till ett nytt arbetarparti. Vi har inte satt upp en tidtabell för ett nytt parti, utan med vår paroll visat att behovet är akut idag.

Offensiv står för att ett nytt arbetarparti ska vara socialistiskt (se t ex nr 252). Samtidigt är vi medvetna om att ett nytt parti kommer att samla många olika arbetargrupper och organisationer. Så länge vi har full frihet att föra ut vårt program och så länge det nya partiet är ett klasskampsbaserat alternativ i tydlig opposition till (s) och (v):s högervridning reser vi inte ultimativa politiska krav. Utbrytargruppen däremot dömer ut varje nytt arbetarparti som inte är "marxistiskt". Men deras prognos att ett nytt parti skulle utvecklas som (v) är helt gripen ur luften. Ett nytt arbetarparti kommer att byggas ur kamp, inte minst mot högerpolitik frän (s) och (v), och ha en helt annan klassammansättning är vänsterpartiet.

Avhopparna är i grunden rädd för samarbete med andra, eftersom de precis som andra sekteristiska grupper med all rätt inte tror sig om att kunna behålla sin egen profil om andra kommer för nära. Av samma orsak har de undvikit öppna debatter inom Offensiv. För en djupare politisk analys hänvisar vi till förslaget till nytt perspektivmaterial som kommer ut 1 maj och ska diskuteras på kongressen 16-19 maj.

Demokratisk diskussion

När förbundet i ett nytt politiskt läge tar upp nya paroller och gör nya analyser är det fullkomligt naturligt med tveksamheter, frågor, diskussioner och debatter. Att medlemmar vill diskutera frågan om ett nytt arbetarparti eller möjligheten av kampuppsving leder till att hela förbundet fördjupar sin syn.

Det som skiljer normala politiska åsiktsskillnader och utbrytargruppen är att denna samtidigt bedrivit en medveten smutskastnings- och skitsnackskampanj mot förbundet. På sina egna möten, som varit hemliga för så gott som alla offensivare, har de planerat att splittra, att ge ut en egen tidning, lägga beslag på pengar och utrustning från Offensiv, öppet talat om att "chocka" och skada vårt förbund, osv. Detta har medlemar som inbjudits till deras möten men inte hållit med berättat, och det erkänns nu öppet av gruppens mest högröstade och arroganta företrädare.

Avhopparna sprider rykten om att AF Offensiv är odemokratiskt eller till och med använder stalinistiska metoder. I gruppens material "Varför vi splittrar" (som kan beställas från AFO) beskriver de "demokratisk centralism", den marxistiska metoden för partibygge, som "frihet i diskussion - enhet i handling". Med hjälp av lögnaktiga exempel försöker de sedan visa att AFO inte använder denna metod. De hänvisar till en diskussion på AFOs förbundscentrum i december 1994, som de själva skriver handlade om "svårigheterna att föra fram kritiska synpunkter". De påstår sedan att Rodney Edvinsson, som då satt i AFOs ledning, "förbjöds" att diskutera med Eduardo Montero, då ansvarig för norra Stockholm. De påstår också att en annan kamrat inte ens hade rätt att föra fram kritik.

Men om avhopparna är så mån om den kritik som fördes fram i december 1994, varför skriver de då inte ett enda ord om vad denna kritik innehöll? Huvudpunkten var nämligen att Offensiv genomförde för få demonstrationer, en fråga där utbrytargruppen idag har en helt motsatt uppfattning. Annat som då fördes fram var allt från att vissa unga kamrater inte fick nog utrymme inom förbundet, till att en artikel lämnades in för sent till Elevkampanjens tidning.

"Frihet i diskussion" inom demokratisk centralism innebär inte att all kritik och alla synpunkter väger lika tungt eller kan diskuteras lika omfattande, oavsett rimlighet, substans eller det politiska läget. Vad Rodney Edvinsson ville ha var friheten att slippa kollektiv ansvarsfördelning för att istället föra ut känsliga diskussioner och skvaller till sina utvalda vänner. Ett sådant agerande från en vald ledare är ett recept för att förstöra en organisation.

Ingen medlem har någonsin fråntagits rätten eller möjligheten att föra fram kritik, men inte heller rätten att bli besvarad. På AFOs förbundsstyrelse i februari 1995 sammanfattades diskussionen från december - 94. På mötet deklarerade både Montero och Edvinsson att kritiken nu var överspelad och att den till stor del varit överdriven.

Offensivs förtroendevalda och medlemmar måste värdera den kritik som förs fram, och sedan bedöma hur diskussionen ska föras. I de flesta fall kan frågan lösas genom en eller flera diskussioner i lokalgruppen. Frihet i diskussion garanterar rätten att föra fram kritik, som efter någon debattrunda även kan bli skriftlig debatt till alla medlemmar eller komma upp på kongressen. Utbrytargruppen vill att "frihet i diskussion" ska vara en slags förbundets "Kvällsöppet", där de mest pratglada när som helst kan kräva allas uppmärksamhet.

Förbundets ledning har tagit initiativ till debatter med avhoppama så fort vi fått någon som helst information om deras kritik. I november -95 genomfördes en debatt i Stockholms distriktsstyrelse om kampen mot rasism, på distriktsledningens initiativ. Gruppens företrädare tick då erbjudandet att skicka in sin kritik av VUts förslag till uttalande, så skulle kritiken cirkuleras till förbundsstyrelsen. De erbjöds också en debatt på förbundsstyrelsen och senare på kongressen, om deras synpunkter stod fast. Någon begäran om debatt kom aldrig inför fs-mötet. När ett skriftligt inlägg kom tre månader senare, tog skribenten Glenn Möllergen först tillbaka inlägget, på VUts förslag att han först skulle ta upp kritiken på förbundsstyrelsen. Senare spred gruppen ut att även Eduardo Montero var medförfattare, och att deras inlägg stoppats frän publicering i medlemsbulletinen. VU beslöt då att trycka inlägget som en bilaga till antirasistuttalandet som ska diskuteras på AFOs kongress, så att det skulle gå ut till alla medlemmar.

En dryg vecka innan AFOs förbundsstyrelse i februari -96 kom ett debattinlägg där Eduardo Montero och Rodney Edvinsson var två av författarna. Trots att inlägret tog upp många frågor (rättviselistan, nytt arbetarpari. förbundsbygget, elevkampen mm), och att det kom för sent, skickades det direkt ut till fs, utan något svar frän VU. Författarna begärde inte att få vara med på förbundsstyrelsemötet. I efterhand har de framställt det faktum att de inte var närvarande som odemokratiskt, eftersom flera inlägg på fsmötet berörde deras brev. De påstår att de var "åtalade" i sin frånvaro, men det var ju förbundsstyrelsen som anklagades av deras inlägg. Att skicka in ett inlägg innebär inte automatiskt att fs-möten med kort varsel ska bjuda in författarna, ändra dagordning osv. Efter fs tog Offensivs ledning initiativ till en serie debatter i Stockholm och till ett extra Is-möte där artikelförfattarna inbjöds till debatt.

Innan debatterna ens startat genomförde gruppen den brytning de sedan länge planerat. De fruktade demokratiska diskussioner och korten på bordet.

Avhopparnas organisatoriska kritik speglar deras egna besvikelser. Nu vänder de 180 grader i alla frågor: de har haft en överdriven bild av möjligheterna till demonstrationer, genomfört slarviga medlemsvärvningar, studerat marxismen ytligt, trott att AFO skulle vara framgångsrikare i de val vi ställt upp i, haft en sekteristisk syn på arbetarrörelsen, inte förstått vad som krävs av dem själva, osv. De har utsett förbundet och särskilt dess ledning, till syndabock för sina egna misstag. De betonar de nu studier och en vändning inåt, men det är lätt att misstänka att detta egentligen är alibi för ett avhopp.

Hur snabbt och djupt de sjönk

Fredagen den 29 mars fick Eduardo Montero och Rodney Edvinsson kallelse till debatterna på den extra förbundsstyrelsen 13-14 april. Redan på söndag den 31 mars, efter en debatt i distriktsstyrelsen i AFO Stockholm, sammankallades den hemliga gruppen och beslöt om utbrytning. Under påskhelgen, 5-7 april, genomförde de ett hemligt möte som beslöt om egen organisation, tidning, ekonomi osv. En ledning valdes (Rodney Edvinsson, Glenn Möllergren, Golshid Rokhsan och Eduardo Montero), som fick mandat att utan fler möten göra utbrytningen offentlig under fs-mötet. Efteråt förklarade de att de bildat en
fraktion för opposition inom Offensiv. De visade inte upp någon plattform, målsättning eller medlemslista för fraktionen. Trots att vi Sick information om utbrytningen, argumenterade AFOs VU för att de planerade debatterna skulle genomföras.

Glenn Möllergren förespråkade redan under påskhelgen en omedelbar brytning. Och efter tre dagar, den 9 april, klarade han inte av debatterna längre. Han bytte lås på Offensivs och Elevkampanjens lokal i Malmö och tillkallade polis för att kasta ut offensivare ur lokalen! Den borgerliga statens förtryckarapparat användes av en som kallar sig socialist mot andra socialister! Ironiskt nog var han dessförinnan utbrytargruppens främsta "vittne" på att Offensivs ledning använder "polismetoder". Möllergren hade dessförinnan sett till att över 6 000 kronor av Offensivs pengar satts in på hans privatkonto, samt lagt beslag på kontanter på drygt 2 000, förbundets dator och fax.

Eduardo Montern och Rodney Edvinsson meddelade då att de "tog avstånd" från Glenn Möllergren. Samtidigt uppgav Möllergren själv och andra att dels var det Rodney Edvinsson som bett honom kalla på polis, dels skulle de snart återförenas igen. Otåligheten och rädslan för politiska debatter tog samtidigt överhanden även i Stockholm, och den 10 april deklarerade Montero/Edvinsson att de inte längre var medlemmar i AF Offensiv.

Avhopparna började då att öppet använde det språk och de ideer de internt länge diskuterat: att Offensiv urartat, att Offensivs linje är katastrofal, de började peka ut enskilda medlemmar som "nollor" osv. De börjar nu sin nya sekt med sammanlagt högst ett tiotal medlemmar, med en ledning som offentligt angripit varandra, i ett stadium av upplösning och förvirring bland sina egna anhängare. Deltagare på deras möten har rapporterat om just brist på demokrati och diskussion, om ordergivning och amatörmässighet. De är nu själva ansvariga för sin extrema ensidighet, som innebär att inga nya skandaler eller vändningar är uteslutna.

Offensivs möjligheter

Offensiv går nu vidare och lämnar denna lilla grupp åt sitt öde. Förbundet har lidit viss skada av utbrytningen, inte politiskt men ekonomiskt. Redan har de politiska diskussionerna och kamraters ilska över avhoppet gett viktiga positiva resultat. Vi har en stabil grund i Malmö, med starkt stöd från alla våra medlemmar i Helsingborg. Mitt under utbrytningen sålde kamraterna 31 tidningar på två dagar i Malmö, och samlade in 1 750 kronor på ett Skånemöte. Bara en av elva i Elevkampanjens styrelse är med i utbrytningen. I Stockholm har en rad kamrater ökat sin aktivitet, samtidigt som vi gjort viktiga medlemsvärvningar bland dem vi samarbetat med i rättvisekampanjen. Vi planerar nu nya aktioner mot Perssons vårbudget, demonstrationer på första maj - och framför allt vår egen kongress i Umeå 16-19 maj. Anmäl dig nu. AF Offensiv kan se den närmaste tiden an med tillförsikt.

Arbetarförbundet Offensivs verkställande utskott Stockholm 12 april 1996