Bertil Säfström 1927 - 2007

Kjell Pettersson Internationalen 15 feb 2007 (7/07)

Ett stycke av den svenska arbetarrörelsens nittonhundratalshistoria har lämnat oss. Bertil Säfström avled i stillhet vid 18-tiden, fredagen den nionde februari på ett sjukhem i Stockholm.

Bertil Säfström föddes den åttonde januari 1927 i den småländska bruksorten Bodafors. Hela hans liv kom att präglas av den svenska arbetarrörelsen och framför allt den revolutionära grenen. Bertil Säfström var och förblev arbetare. Grovarbetare, småbrukare under en period på femtiotalet då han levde i härjedalska Lillhärdal, sedan målare vid olika anläggningsarbeten runt om i Sverige.

Bertils resa började som sagt i Bodafors. Ett Bodafors som han in i det sista aldrig upphörde att ha kontakt, framför allt genom flitiga besök till sin gamla mamma.

Bertil var revolutionär, en bolsjevik av den gamla stammen. Trogen den ryska revolutionen. Med en begreppsapparat i vilken ord som proletariatets diktatur, demokratisk centralism, centralkommitté och politbyrå var stolta honnörsord, inga påhängda floskler.

Bertil Säfström, som svängde sin röda fana på första maj, med en röd nejlika i knapphålet och på kavajbröstet ett märke av Lenin. Bertil, en människa som trodde, glödde och kämpande hela sitt liv för arbetarklassens befrielse. En människa som förespråkade kollektiva lösningar, men mitt i detta en stor individualist. Svårfångad, ibland tvär, ilsken… Men också bakom fasaden – eftersom jag hade förmånen att under vissa stunder ges ögonblick av denne – en helt annan Bertil.

Bertil, som erbjöd sig att komma ut till landet och hugga ved och köra in höet när han fick höra att mina släktingar inte längre orkade. Bertil, som jämt frågade hur det var med min son Viktor. Bertil som jag hade timslånga samtal med för några år sedan då vi låg på samma avdelning på Södersjukhuset. Bertil – när han lättade på den yttre fasaden – var en man med djupa känslor och åsikter och synpunkter om det mesta i tillvaron.

Bertils politiska resa, den hade en röd tråd. Lika brinnande röd som en blommande röd pion i juni. Den fick honom att söka efter den revolutionära socialism som han trodde på. Sökandet startade när han i femtonårsåldern gick med i Bodaforssocialisterna. Den ledde över Albin Ströms vänstersocialistiska parti strax efter krigslutet. Han var med och bildade den trotskistiska gruppen 1948, och han var med när det Revolutionära Socialistiska Partiet bildades första maj 1950. Han gjorde tre försök att bilda ett revolutionärt kommunistiskt parti istället för att, som de flesta andra av dåtidens kommunister, bekänna sin tro till stalinismen.

Bertil Säfström kommer till Stockholm på sextiotalet. Han dras in den nya vänstern och blir ordförande i KFMLs stockholmsavdelning 1967. Efter ett och ett halvt år blir han utesluten eftersom man upptäcker att han varit trotskist.

Men Bertil tar nya tag. 1969 är han med och bildar Revolutionära marxister (där också dagens Socialistiska partiet har en del av sina rötter). Men i början av sjuttiotalet lämnar han organisationen och är under ett antal år verksam i vänsterpartiets Birka-Vasaförening.

I mitten av åttiotalet återvänder han till Socialistiska partiet, men väljer återigen att lämna i slutet av nittiotalet.

Under senare år från 1990 och framåt – så länge hans kropp orkade – var Bertil Säfström fortfarande aktiv. Inom folkrörelsen Nej till EU, Hyresgästföringen och PRO på Stockholm Södermalm.

Bertil Säfström är nu borta. Ett stycke revolutionär marxism har försvunnit. Vi är många socialister som minns Bertil med stor saknad och känner en djup respekt och högaktning inför hans politiska insats under en period som sträcker sig över 65 år. Men vi minns också den andre Bertil. Den frispråkige, orädde, men också människan som, när man väl kom honom in på livet, kunde lära mycket av och tycka väldigt mycket om.

Kjell Pettersson