”Leve Socialistiska partiet!" - När KAF bytte namn till SP

Av Håkan Blomqvist, Internationalen 22 mars 2007.

”Förslaget från KAF:s fackklubb på Volvo/Göteborg att anta partibeteckningen Socialistiska partiet, antogs med stor majoritet av kongressen. För miljoner arbetare i vårt land och andra länder förknippas ordet kommunism inte med de arbetandes befrielse och övertagande av samhällsmakten, utan med stalinismens despoti och förtryck.”

Så förklarade Internationalen beslutet för 25 år sedan från Kommunistiska Arbetarförbundets kongress i februari 1982 att skrota den kommunistiska partibeteckningen. Mitt under brinnande stödarbete för de polska arbetarnas motstånd mot militärdiktaturen höll förbundet sin åttonde kongress i Göteborg. Internationalen förklarade att den stora majoriteten av de 76 kongressombuden ansåg att namnbytet var nödvändigt ”för att radikala arbetare skulle kunna skilja partiet från dem som försvarar det byråkratiska förtrycket av arbetarklassen i Sovjet och Östeuropa”.

Förhållandet till socialdemokratin

Kongressen hade föregåtts av en intensiv debatt inte bara i namnfrågan. Tre organiserade så kallade tendenser utmanade styrelsemajoriteten i flera frågor. I synnerhet var det förhållandet till socialdemokratin som delade viljorna. Medan partimajoriteten förespråkade en egen valkandidatur till valet samma höst föreslog ”Programtendensen” en kritisk röst på (s) tillsammans med ett batteri av krav på en kommande s-regering, för att ”få bort arbetarrörelsens fiender, borgarna.” Även den så kallade ”V-tendensen” förespråkade ett mer aktivt förhållningssätt till socialdemokratin genom att ställa krav på en kommande s-regering, men tog samtidigt ställning för en egen valkandidatur. En sådan förespråkades också av ”Tendensen för ett kommunistiskt parti” som vände sig mot såväl namnbytet som varje antydan till nedtoning av en kommunistisk identitet. Bland kongressmotionerna återfanns även förslag om att söka kollektivt inträde i dåvarande vänsterpartiet, VPK.

Ett självständigt parti

Men det var partimajoritetens inriktning som gick igenom att både bygga upp Socialistiska Partiet till ett självständigt parti, anta ett nytt partiprogram och ställa upp i valen. Många av delegaterna – vilkas snittålder var 29 år – var under denna vår fullt upptagna av de fackliga protesterna mot den borgerliga regeringens försök att införa karensdagar i sjukförsäkringen. Över 70 procent av kongressombuden var LO-anslutna, varav nästan hälften i Metall, mot bara 13 procent i Kommunal. Det återspeglades möjligen i förhållandet att bara 18 procent av ombuden var kvinnor. Samtidigt fick kongressen ett varmt stöd från sömmerskorna vid Eiser i Sollefteå som sedan julen hade ockuperat sin fabrik mot nedläggning.

– Jag tycker att ni har kämpat och stött och hjälpt oss väldigt mycket, hälsade Birgitta Hansson från fabriken.
– I början var det många som sa ”akta er för vänstergrupperna, det kommer att ta över.” Men det har ni ju inte velat. Jag vill nu hälsa till er alla, er tidning också och stödkommittéerna runt om i landet. En jättestor kram!

Till höstens val segrade socialdemokraterna helt själva. Men Eiser lades ner och den socialdemokratiska så kallade kanslihushögerns epok, med chockdevalvering och avregleringar av finansmarknaderna, inleddes.

Håkan Blomqvist